Mrs Dalloway av Virginia Woolf

Jag har läst den här boken två gånger i svensk översättning och nu på originalspråket, fast jag egentligen inte gillar den. Det är något särskilt med att läsa klassiker, speciellt klassiker skrivna av kvinnor. Jag vill gilla dem och det är anledningen till att jag har läst Mrs Dalloway tre gånger, men jag tror inte att mitt tycke har förändrats trots mina ansträngningar. Jag gillar den inte, men jag gillar vissa delar i texten. Hela boken är som en enda lång text där man får följa olika människors tankar och känslor, vad de upplever när det väl händer och minnen som ploppar upp mitt i allt. Jag tycker det är svårt att hänga med i alla svängar i texten, när jag väl har fått grepp om en karaktär har texten redan börjat följa en annan karaktär som jag inte alls har ett grepp om, men det verkar vara just det som boken handlar om, att följa alla karaktärer och se hur allt och alla hör ihop och går in i varandra.

Jag läste nyss ut den och jag måste säga att den var som bäst när den slutade. Början av boken var också bra. Allt där emellan kändes mest som en enda röra, men det kanske inte är så konstigt när boken utspelar sig under en enda dag, dagen då Mrs Dalloway ska ha en fest.
 Jag gillade att följa Mrs Dalloway (Clarissa), Peter Walsh, Clarissas ungdomskärlek, och Sally Seton (Lady Rosseter), Clarissas och Peters gamla kompis. De har inte träffats på många år men stod varandra väldigt nära när de var unga, också träffas de alla tre på Clarissas fest. Det är ett väldigt känslosamt möte mellan dem.

Man får också följa det gifta unga paret Smith, frun är italiensk och hennes engelska man har PTSD, posttraumatisk stressyndrom, efter att ha varit med i första världskriget. Man jämför mycket mellan Mrs Dalloway och paret Smith, vilket förmodligen är tanken. Det slutar tragiskt för paret Smith, medan Mrs Dalloway tillslut, äntligen, har sin fest.