In i mörkret och djupet igen

Snurrat runt bland mina bokhyllor i nån timme för att finna nån bok att läsa, som kanske kan bli utläst nu i helgen redan (är kallt och regnigt ute), och hittade Trasdockan av Christine Falkenland.
Så nu är jag på väg in i mörkret och djupet igen, känns riktigt bra! Boken är 195 sidor lång, har läst 22 sidor än så länge, går nog fort. Gillar verkligen korta men intensiva böcker, med ett härligt språk till. :-) Poff går det, så är de utlästa och älskade! Gilla, gilla! ^^

Igenkännande!

"Verkligheten låg där klar och kall. Men jag betackade mig för verklighet. Jag ville ha kyssar och varma drömmar."
Ur Öde av Christine Falkenland.

Igenkännande! Lever också på att trycka undan verkligheten och ge plats för sköna drömmar. Suck! Vilken förbannelse.

...och mörkret kändes bra

Är i slutet av Öde av Christine Falkenland och njuter ohejdat av hennes språk, sätt att skriva, och tom mörkret njuter jag av - det är en riktigt bra bok! Dock är det mycket religion i den, intressant, men inget jag kan känna igen mig i. Men allt det andra kan jag försöka känna igen mig i, ensamheten, rädslan, utnyttjandet, skräcken, instängdheten, ja, mörkret helt enkelt.
Jag ser fram emot att läsa mer av Falkenland!

Ger mig in i mörkret

Som jag har förstått det, så ska böckerna av Christine Falkenland vara mörka, så nu har jag förväntningar här! Jag brukar inte gilla mörka böcker, men nån gång ska man utmana sig själv, för man kan bli glatt överraskad, precis som jag blev av Dean Koontz och Stephen King (som jag läser allt av nu!).
Först ut blir Öde av Falkenland, det verkar vara en bra bok att starta med av henne. Spännande!