Life After Life av Kate Atkinson

Atkinsons böcker har hängt med mig sedan begynnelsen, känns det som. Jag var nog bara 12-13 år när jag upptäckte hennes böcker och läste I museets dolda vrår (Behind The Scenes At The Museum) och blev förälskad, sedan dess har jag läst varenda bok hon har skrivit och älskat varenda en. Atkinsons böcker är tragikomiska och hennes sätt att skriva om hur det är att vara i en familj är på pricken, tycker jag. Hennes böcker innehåller ofta undermeningar och hintar som man som läsare funderar över, vilket jag tycker väldigt mycket om, för det innebär att jag upptäcker något nytt varje gång jag läser om dem.
 Det här är andra gången jag läser Life After Life. Atkinson har också skrivit en bok om Teddy, Ursulas lillebror, A God In Ruins, som jag har läst en gång men ska läsa minst en gång till.

Life After Life handlar om Ursula och hennes familj (pappa Hugh, mamma Sylvie och syskonen Maurice, Pammy, Teddy och Jimmy, och faster Izzie) och om hur Ursula lever om sitt liv. Ibland dör hon redan som bebis, någon gång drunknar hon redan som barn, hon blir mördad av sin man, hon tar sitt och sitt barns liv under desperation, hon dör under blitzen, hon dör efter att ha mördat Hitler och så vidare.
 Men det intressanta är inte alla sätt hon dör på utan hur olika hennes liv är varje gång och hur hon lär sig något från varje liv hon har levt. Jag tänker på karma, det hon är med om eller det val hon tar förändrar hennes liv hon just då lever och det liv hon sedan kommer leva. Det är viktigt att hon själv väljer hur hennes liv ska vara, så hon inte hamnar på fel väg. Det är som att hon blir starkare för varje liv hon lever.
 I ett tidigt liv blir hon våldtagen som tonåring av sin brors kompis och i det livet går allt åt helvetet och det slutar med att hennes man mördar henne. I nästa liv väljer hon en annan väg, hon säger ifrån till sin brors kompis när han försöker kyssa henne och det leder till att hon inte blir våldtagen eller träffar mannen som mördar henne. Men i ett annat liv väljer hon att låta sin brors kompis kyssa henne utan att det leder till att hon blir våldtagen eller träffar mannen som mördar henne. I ett liv alldeles i slutet av boken nämns inte ens hennes brors kompis, utan hon råkar träffa killen hon är riktigt förtjust i och blir kysst av honom istället, också blir hennes liv annorlunda.
 Det är som att hon för varje liv blir starkare, kan välja mer själv och kontrollera vad som ska hända, men samtidigt, i varje liv måste ett offer göras.

Bildbevis

Här syns att jag från och med idag har alla 8 böckerna av Kate Atkinson (och fler kommer de nog bli, hoppas jag! ^^):

(En bok av Dean Koontz syns också, Väktare, en favorit, förstås! ^^)

Bestämt!

Jag ska (beställa och) läsa When Will There Be Good News? och Started Early, Took My Dog av Kate Atkinson på... engelska! Varför funderade jag ens på det? Ibland är man underlig. Självklart ska jag fortsätta läsa hennes böcker, språk stoppar inte mig!
Äntligen kommer jag få veta vad som händer Jackson Brodie och vad han råkar ut för, och vad alla andra excentriska, underbara, knäppa, fantastiska människor som kommer i hans väg råkar ut för också. Tjoho! ^^

(Vi bryr oss inte om det där inlägget om att jag bara beställde en bok denna gång - jag gick som händelserna i förväg. :-P)

I boken

Känslomässigt udda av Kate Atkinson.

Citatet nr1?

Det finns ett citat jag alltid sa var mitt älsklingscitat i flera år (och som jag fortfarande tänker på då och då):

"I mörkret är alla katter grå, min vän."
Ur Mänsklig krocket av Kate Atkinson.

Den tredje

Nu har jag läst I museets dolda vrår och Mänsklig krocket av Kate Atkinson och förstår verkligen varför de alltid ha varit favoriter. De innehåller allt jag älskar i böcker. Det är nåt i dem som jag känner igen mig i, de känns äkta, de känns som om de handlar om mig, mitt liv.
Detsamma gäller Känslomässigt udda av Atkinson, som jag ska börja läsa om nu ikväll (och inatt förmodligen). För mig är de nästan som en trilogi, de är de perfekta böckerna.

Igenkännande!

""Vad ska du bli då, Patricia?" frågar jag försiktigt. Hon blåser tankfullt ut ett rökmoln och askar lite här och var. "Jag vet inte", säger hon till slut och efter en stund tillägger hon: "Jag vill nog bara bli lycklig."
Av alla Patricias högtflygande planer verkar den vara omöjligast att omsätta i praktiken. När kyrkklockorna börjar ringa in år 1964 säger jag: "Om jag fick låna Aladdins lampa i dag, Patricia, skulle jag se till att du blev det." Men när jag tittar närmare efter upptäcker jag att hon har somnat."
Ur I museets dolda vrår av Kate Atkinson.

"När jag tänker på oss - Carmen, Audrey, Eunice och mig själv - ser jag Wandas defekta chokladbitar för min inre syn. Vi har flickkroppar som har sorterats bort vid kvalitetskontrollen."
Ur Mänsklig krocket av Kate Atkinson.

Dessa långa citat säger ganska mycket om böckerna av Atkinson, och det är just detta som gör att jag älskar dem och läser om dem då och då.

(Har babblat mycket om Atkinson på sistone, men det är dags att jag börjar babbla om böcker jag älskar! Det är det bokbloggar är till för ju.)

I boken

Mänsklig krocket av Kate Atkinson.

Krock, krock!

En annan gammal älskling, som jag inte får nog av.

Hur min söndag spenderas

Boken är, förstås, I museets dolda vrår.

I boken

I museets dolda vrår av Kate Atkinson

Gamla älsklingar

Kom på idag att det inte är nån bra idé att börja läsa en ny bok, för på måndan börjar jag plugga igen. Så nästa vecka ska jag både plugga och jobba = ingen tid att läsa en ny bok, som man kanske inte kan lägga ifrån sig för att den är så bra.
Men nån bok måste jag ju börja läsa, annars avlider, nästan, min litterära själ! (Fick en förfrågan om jag ville ut och festa imorn, men tackade nej pga att jag vill andas ut i helgen och Njuta Av En Bok.) Så då kom jag att tänka på gamla älsklingar (böcker jag älskar och vill läsa om), t.ex. I museets dolda vrår av Kate Atkinson (och Mänsklig krocket och Känslomässigt udda av Atkinson också).
Alla tre har jag läst om förut, men de är kärlekar och kärlekar får man aldrig nog av. I museets dolda vrår har jag nog läst om 2-3 gånger, läste den första gången när jag var 12-13 år - vilken läsupplevelse! ^^ Oförglömligt!
Så, jag kanske ska läsa den nu i helgen...? 

Min älskling, gammal och skrynklig, men extra älskad.

Kate Atkinson - oh, du underbara!

Om nån litteratur formade mig tidigt, ja, då var det böckerna av Kate Atkinson, hennes tre första böcker. I museets dolda vrår, Mänsklig krocket och Känslomässigt udda - vad jag ÄLSKAR de böckerna!
Därför blev jag extra besviken när jag fick veta att de slutade ge ut hennes böcker på svenska - skam på dig, bok-Sverige! Jag som var så tajt med Atkinson, så svek du mig så, aldrig ska jag förlåta dig! *krossat hjärta*
Läste hennes böcker redan i början av tonåren, var nog bara 13 år, så de är mig så kära, så kära. Har kvar dem här i bokhyllan, dock står de bakanför några andra böcker, ska nog ta fram dem så de syns, för det är de värda!
Har också De vilseförda, En god gärning och Inte hela världen.
Jag hoppas, hoppas, HOPPAS bok-Sverige tar sig rejält fast i kragen och börjar tänka efter vilka böcker de ska ge ut, och jag hoppas för i gudskenamn att de börjar ge ut Kate Atkinson igen, snälla! *ber på sina bara knän*
SVERIGE NEEDS KATE ATKINSON!